Sensommar 2013
Jag heter Andreas Carlsson och är född 1971. Jag har en fru och två barn och bor i ett parhus utanför Borås. Jag är egenföretagare inom IT och sitter oftast ner när jag jobbar, men försöker att kompensera det genom att gå på gym och äta rätt. Jag drabbades nyligen av en hjärtinfarkt och här är min historia. Jag är ingen läkare och detta är mina helt personliga tankar och iakttagelser. Förhoppningsvis kan det hjälpa någon!
Bakgrund
Torsdagen den 29 Augusti klockan nio på förmiddagen fick jag en hjärtinfarkt. Jag befann mig då hos min tandläkare i centrala Borås och blev hämtad av ambulans omgående. Klockan tio var proppen åtgärdad och jag fick ligga på HIA i tre dagar innan jag åkte hem.
En hjärtinfarkt innebär att en av tre artärer som ger hjärtat blod (och därmed syre) inte klarar av att leverera blodet på grund av ett stopp. Detta kallas för propp och kan bero på t ex fett eller levrat blod. Hur lätt man får en propp beror på ett antal faktorer som till exempel; arv, fett (kolesterol), stress och motion. Beroende på hur dessa faktorer ser ut kan en förkalkning skapas i kroppens artärer. Se det som ett avloppsrör där det samlas skit på insidan – till slut blir det så mycket skit att det blir en propp. Precis som i ditt badrum med andra ord.
När man får en propp innebär det att hjärtat inte längre får lika mycket syre som det ska ha. Hjärtat har inga egna känselceller, därför skickar det ut mängder av signaler till nervsystemet för att tala om för kroppen att något är fel. Det är ju hyfsat vitalt att hjärtat får jobba som det ska, därför blir signalerna av akut karaktär – Man får smärtor och ångestfyllda känslor. I mitt fall fick jag ont i käken och bröstkorgen. En oerhört skum smärta som är svår att förklara. Inte som ett knivhugg utan mer som en långsam implosion. Ångesten visade sig troligen mest i att jag andades oregelbundet - jag tänkte aldrig att jag var på väg att dö eller liknande.
Tecken
Innan proppen bildas kan man få förvarningar. Kan man tolka dessa på rätt sätt kan man troligen åtgärda sina förkalkningar och slippa själva infarkten.
I mitt fall hade jag varit onormalt trött ca ett halvår innan infarkten. Jag trodde att det berodde på för mycket att göra. I själva verket var det blodet och hjärtat som inte blev tillräckligt syresatt.
Tio dagar innan infarkten hade jag varit på lunch inne i stan. Jag är en sån person hellre tar trapporna än hissen, fötterna än bilen o s v, därför hade jag även denna gång gått in till stan för lunch. En promenad på ca 2 km.
Halvvägs tillbaka till jobbet kände jag hur det började att isa i nederkäken. En väldigt konstig känsla som spred sig till bröstkorgen. Som vanligt lyssnade jag på ljudbok eller Podcast så jag tog av mig lurarna och känslan försvann. Jag tänkte då att jag hade fått en infektion i öronen eller motsvarande, eftersom jag nyss hade blivit av med en tre veckor lång sommarförkylning.
Jag tänkte inte mer på det, men märkte sedan att jag varje gång jag gjorde något fysiskt - och det räckte med att gå till bilen - så kom den skumma känslan tillbaka.
Söndagen innan infarkten så blev det riktigt jobbigt när jag fick en rejäl attack när jag gick och la mig. Då satte jag mig upp i sängen och det gick långsamt över. Min egna analys av detta är att ju mindre blod som befinner sig ovanför hjärtat, desto mindre tryck utsätts hjärtat för, och därför underlättade den sittande ställningen för hjärtat att arbeta.
Jag och min fru pratade om det, och trots att hon är undersköterska var det ingen av oss som kunde tänka sig att det var en pågående hjärtinfarkt – det är liksom inte det första man tänker på när man är 42 år ung och någorlunda vältränad...
Vi tänkte istället att det kunde vara någon nerv i käke eller tand som satt i kläm, och eftersom jag ändå skulle till tandläkaren kommande torsdag var det lika bra att kolla med dom först – Vem vill gå till doktorn i onödan?
På onsdag kväll satt jag och googlade lite om mina smärtor och kom då in på netdoktor.se som beskrev dessa *exakt* som jag kände det, och att det kunde vara en pågående infarkt. Då beslöt jag mig för att åka till akuten efter tandläkaren nästa morgon om inte han såg nåt speciellt...
Förlopp
Tandläkarbesök kl 0830. Jag var tidig och fick komma in lite tidigare.
Jag beskriver min känsla för tandläkaren och han menar att jag inte har några så djupa angrepp att några nerver är skadade. Han kollar dessutom i nån läkarbok och upprepar det jag hittade på Netdoktor under gårdagen - smärta i käke och bröstkorg kan vara tecken på hjärtinfarkt. Han rekommenderar mig att uppsöka vårdcentral så snart som möjligt.
Nåväl, tänderna ska först fixas. Under pågående behandling känner jag hur det bildas att tryck över bröstkorgen och jag får samma känsla som tidigare. Man ligger ju med huvudet neråt i tandläkarstolen och jag kan tänka mig att det här blev tillräckligt stort tryck på hjärta och artärer för att proppen till slut skulle "fastna".
Jag genomlider behandlingen och efteråt sitter jag kvar i tandläkarstolen för att hämta andan. Tidigare har ju dessa attacker släppt efter en stund så jag sätter mig i deras reception för att betala, men är oförmögen att göra något vettigt. Smärtan och ångesten i form av andningssvårigheter tar sin tribut.
Efter några minuter ber jag tandläkaren att ringa ambulans. Sen ringer jag min fru och berättar vad som hänt.
Efter en stund kommer ambulansen och dom tar prover på mig. Skickar upp EKG till sjukhuset där man konstaterar att min hjärtrytm är oregelbunden. Jag får morfin, smärtstillande och andra tabletter, samtidigt som jag åker ambulans med blåljus och sirener upp till SÄS...
Ambulansskötaren (jag nämner inga namn, men dom var oerhört duktiga) undrar om jag har koll på vad som händer eller om jag har ont. Jag är fullt medveten, men hela situationen med ambulans, morfin, mediciner och andningen gör att allt känns väldigt märkligt – Hur ofta åker man ambulans liksom?
HIA (Hjärtintensivavdelningen)
Väl inne på HIA så röntgar man hjärtat och hittar proppen omgående. Genom ett hål i höger armled för man in en kateter som förs fram till hjärtat där proppen är. Där utför man en så kallad "ballongsprängning", vilket innebär att man blåser upp en liten ballong så att kärlet öppnas varvid blodet kan strömma som normalt igen. Det tar då också med sig delar av proppen. Efter sprängningen placerar man ett "stent" på platsen för proppen. Detta är ett slags nät i kolfiber och metallegering som ger stöd till artären så att den är tillräckligt stor för att släppa igenom blod som den ska. Den sitter där för resten av livet.
Jag var vaken under hela proceduren och kunde se ingreppet på läkarnas skärm (fast mest försökte jag att andas regelbundet). Jag kände inte när de förde in katetern, men det rasslade inne i armen när den drogs ut. Läskigt. Helt otroligt fantastiskt att det överhuvudtaget går att genomföra ett sånt här ingrepp! Jag älskar vetenskap!
Efter ingreppet rullas jag upp till vilorum där familjen väntar. Två timmar tidigare hade jag sagt hej då för att åka till tandläkaren och jobbet – märkligt vad livet kan ändra på sig snabbt.
Utskrivning
Jag låg under övervakning i tre dagar. Alla värden var bra och hjärtat återhämtade sig ganska snabbt. Något nersatt pumpförmåga, men man tror att det kommer läka till 100% inom 3 månader. När jag skriver detta känns det redan fulläkt. Jag inser att jag har haft väldigt mycket tur. Mina tankar går tacksamt till personalen på SÄS och vår sjukvård.
Efter en infarkt blir man normalt sjukskriven i fyra veckor, då man får vila men också ta dagliga promenader. De två första av dessa veckor kände jag mig ganska trött och blev andfådd när jag ökade på tempot på promenaderna, men efter hand började allt bli som vanligt igen. Jag besökte gymmet den sista veckan och det gick väldigt bra, till och med över förväntan!
Mediciner
Jag tar i dagsläget fem olika mediciner, varav fyra är tills vidare. I början känner man sig som 80+, men jag har lärt mig att acceptera att det är okej. En av sköterskorna sa att jag skulle se det positivt – det är inte alla som får så här bra mediciner. Och det må vara så att jag knappast kommer dö av en hjärtsjukdom nu, men det är ju klart att om man får välja mellan mediciner eller inte så väljer man det senare.
Min fru sa en gång: Lägg pengar på riktig mat idag, så slipper du lägga pengar på medicin när du blir äldre.
Tankar
Nu när det här har lagt sig har man haft gott om tid till reflektion. Jag inser att jag haft en enorm tur att det gick så fort. Vad hade hänt om jag varit på väg hem när det hänt? Hade jag vänt och åkt mot sjukhuset? Knappast. Jag hade fortsatt hemåt och väl där – om jag kommit så långt – hade jag så småningom förstått att jag behövde vård. Det hade tagit betydligt längre tid, och det är inte ens säkert att jag hade överlevt. Vidare hade jag tur att jag redan känt av detta och onsdagkvällen innan hade läst om hjärtinfarkt – Jag var mentalt förberedd på det värsta och förstod att det var dags för ambulans när det väl hände.
Jag funderar mycket på det här med kost, stress och ätvanor. Tyvärr har jag slarvat en hel del med kosten sen infarkten, men jag känner att jag har fått unna mig det. Men i takt med att träningen kommer igång igen så kommer även rätt matvanor. Och jag hoppas att min fru också hänger på – det är så mycket lättare om man är två!
Och så var det ju det här med jobbet... Jag har egen firma och älskar den frihet under ansvar som det innebär. Men ofta blir det stressigt, och ofta får man jobba kvällar och ibland nätter. Samtidigt är man aldrig säker på inkomsten. Det tär på kroppen och familjen. Jag har alltid älskat att jobba, och gärna under press. Men min kropp har kanske inte älskat det lika mycket, och när jag tänker tillabaka på det senaste året så inser jag att det har varit varit väldigt mycket negativ stress. Jag har kommit hem för att jobba, samtidigt som jag ska vara en pappa och en man. Dotter, fru, hus, jobb och andra åtaganden har dragit i mig samtidigt, och det blir oerhört påfrestande.
Jag har också fått reda på att det finns mycket hjärtproblem på mammas sida. Till exempel så dog min morbrors son i en hjärtinfarkt för några år sen, blott 40 år gammal...
Alla vet vad som gäller angående kost och motion, så jag tänker inte orda något om det. Men om du vet att hjärtinfarkt har förekommit i din släkt innan 65 års ålder, så ligger du i farozonen – Prata med en läkare om det och kontrollera dig. Samma sak om du känner en skum isande känsla i nederkäken när du anstränger dig.
Jag hade tur, det kanske inte du har!
Läs gärna mer här: http://m.netdoktor.se/hjart-karlsjukdom/artiklar/hjartinfarkt/
Om du har frågor eller funderingar går det bra att lämna dem här nedanför.
Slutligen, glöm inte dessa visa ord som Jörgen Oom har lärt mig:
"När vi tror att vi kan, eller inte kan, så har vi alltid rätt"